Svisch
Underligt hur det kan gå så fort, två månader har bara susat förbi. Känns som igår när jag klev ur bilen på uppfarten här hemma, tog mina första barfotasteg i gräset på hemmaplan. Det känns som igår när jag min vana trogen vinkade hej då till Sara, hängde lite läpp och tänkte jaja... ensam igen då. Nu två månader senare sitter jag här, sommarn har väl vart bland de tråkigaste ever (bortsett från några få kanongrejer), dricker mitt kaffe och hoppas på oväntat besök...
Ute kan man snart inte vara barfota längre och hösten smyger uschligt snabbt på iår. MEN den som väntar på nåt gott... Idag kommer Sara och på fredag hoppas jag på en stor fantastic-kram!
Så mycket jag inte hunnit med i sommar men det går fler tåg och nu blickar jag framåt mot en kanonhöst!
morsning korsning
