Bob

i alla fall ensammast i karlstad känner jag mig just nu... fast kanske är det inte så illa ändå. fast jag saknar att ha nån att sitta å snacka skit med på kvällarna, glo på tv med eller bara sällskapet, saknar verkligen det!
när man var yngre hade man alltid nån kompis där som man kunde hitta på nåt med. de få dagar det verkligen inte fanns någon inom ett par kvarters avstånd är lätträknade... nu är det snarare tvärtom, de dagar som spenderas tillsammans med någon annan är grymt lätträknade. trist ja, men samtidig inte... konstig känsla.

AAAH! Vilket smörgåsbord av MÄN! Tack Anne för Världens Härligaste Män! ... Nu är även mina onsdagar räddade ;P